Att vara eller inte vara en gnälltant....

När lägger man sig i, och när bryr man sig om?

Jag har vänner vars barn bloggar, och jag tycker det är kul att läsa om deras vardag. Ibland berättar de om bus de har gjort, och ibland så berättar de "privata" saker, så privat som något nu kan bli i en offentlig dagbok, som ju bloggen är........ Det är känslor, kärlek, skola, kompisar, osäkerhet mm mm. Det är inte alltid som föräldrarnas och barnens beskrivningar stämmer överens. Men det är väl så det ska vara? Det är väl en del av att bli vuxen, ha egna uppfattningar mm.

Jag följer också en del "sorgligare" bloggar. Sådanna där det berättas om sjukdommar, död, att förlora någon nära genom olycka/sjukdom. För dem är väl bloggen ett sätt att berätta och prata om sin sjukdom för att orka vidare. De finns också bloggar där det berättas om föräldrar som förlorat sina barn genom självmord. En del ar varit medvetna om att barnen mått dåligt, och andra inte.

Och nu till mitt delemma. När man läser bloggar hos dem man känner och inser att någon inte mår bra, och föräldrarna skakar på huvudet och säger att "hon är i en fas" eller "han vill bara ha uppmärksamhet", hur påstridig ska man själv vara då på att få dem att uppmärksamma det hela? För gränsen att lägga sig i, och att bry sig om är väldigt hårfin. Och man vill ju gärna tro att föräldrarna känner sitt barn bäst........Men bloggarna som jag nämnt ovan visar ju att det inte alltid är så att alla föräldrar förstår sina barns signaler. Ska man avakta eller reagera? Jag tror jag ska reagera!

Ha det bra i regnet!